Tystnad

Varit tyst igen, men jag har kämpat. Ångesten har varit otroligt jobbigt, men nu e den äntligen borta.. 

Jobbat mycket med mig själv, men fått massa fin hjälp av nära o kära. 

Den bästa hjälpen fick jag av en mycket god vän, hon betyder så otroligt mycket för mig, lärde mig oxå att jag har ett otroligt stort behov av å prata. Prata om mående, ångesten å allt kaos jag har i huvudet. Efter det så kände att mående blev bättre. 

Jag har ju oxå haft Ronyah, en liten chihuahua som hjälpt mig med mitt mående oxå,

Å sen 10 april har jag även lilla Even. Oxå en chihuahua. Dessa 2 förgyller min vardag.. 

Efter min fars död anmälde jag ju sjukhuset i Arvika till IVO och LÖF.  

Jag har varit med i tidningen å radion å även värmlandsnytt. Hur jag orkade allt detta är för mig helt ofattbart. Men säger att jag gjorde det för pappa. Kämpa för upprättelse, vi vet ju vem som bär skulden, men locket Las på. 

Anmälan blev det ju inget med. 

LÖF fick jag å mina syskon en liten summa, kändes väl helt okej så.

Men saknaden är fortfarande stor. 

Hjärntrötthet

Såhär i eftertid får jag fler pusselbitar på plats i mitt liv.. 

Som de flesta vet var ju jag med om en bilolycka när jag var 6 år. 

Många frågor har jag haft i livet, men få svar. Sen träffa jag en läkare på vårdcentralen i charlottenberg, men av en helt annan orsak, sökte för psykiskt ohälsa, men läkaren upptäckte att jag Skelar å då på båda ögonen å undra om jag haft hjärnblödning!! Å enligt jounal efter bilolyckan så hade jag ju det, dock fick jag reda på just hjärnblödningen när jag var 19 år.. 1000 frågor men inga svar förrän jag då träffar Klaus ( läkaren i charlottenberg) han tar reda på om hjärnblödningen å ger mig svar. Berättar även vad den "ställt" till med för mig, 

Å en del är ju Skelningen men oxå hjärntrötthet.

Jag blir ofta sliten i socialt samvaro 

Vilar ofta på dsgtid.

Klarar inte jobba, kanske några timmar men inte en heldag.. 

Å fokusera är oxå lite kämpigt, som när jag t.ex stickar å räknar maskor kan ingen prata med mig. 

Kan uppfattas stressig när det blir stimmigt eller är mycket ljud runt mig. 

Kan man bota hjärntrötthet? Nej det går inte, man får lära sig leva med det. 

Så om vi åker iväg för å hälsa på släkt o vänner delar jag gärna upp det på flera besök. Orkar inte av för mycket. 

psykiskt ohälsa

För si sådär 2 år sen fick jag en lätt depression och ångest pga att jag ställde upp för alla runt mig, bägaren rann över till slut. 

Fick litt hjälp av en doktor å kände att ja mådde bra, sen kom dagen då pappa försvann från jordelivet å jag rasa. Depression å ångest, där ångesten gick över i panik. Jag fick ny doktor som kunna detta med psykisk ohälsa, fick nya mediciner,några funka direkt andra fick han testa mig fram. 

Har även gått i KBT terapi, där lärde jag mig mycket, tyvärr är det lätt å falla tillbaka i det gamla.

Nu har jag till tider mått jätte bra å vågar göra nya saker. Ångesten finns än å kommer i perioder, å när den väl kommer blir jag knockad. Är så kraftiga panikattacker att jag somnar. Har fått igen ny medicin som ska hjälpa mig genom panikattackerna.

Nackdelen, jo det är att den medicinen även fås vid sömnbesvär.

Så nu för tiden lever jag i en zombie värld. 

Men får då hoppas det vänder snart å jag kan få må bra igen. 

Jo en annan sak,vid panikattackerna tycker jag det e skönt å få tyngd på mig, så brukar be dottern lägga sig på mig.. ser ju litt dumt ut  men är skönt å känna att jag lugnar ned mig 

Pappa

 Ja snart 1 månad sen vi begravde dig, å hela 2 månader sen du somna in. 

2 jävla månader.

Ja vad har hänt då sen du dog, Jag lider av kraftig ångest, där det just nu inte hjälper med något.

Jag gråter mycket än, helt jävligt å tänka att du ALDRIG kommer hem igen. 

Varför pappa??? 

Jag anmälde sjukhuset, å ja jag vet att det finns folk där ute som tycker jag gjorde fel, men vet ni?? Jag anmälde inte specifikt nån speciell sjuksköterska eller undersköterska, jag anmälde LEDNINGEN på sjukhuset, ni vet dessa nissar som sitter på en stol å mår jävligt gott, å tror dom är kungar å drottningar.

Vi livestreama via facebook, där jag gjorde en grupp för just det ändamålet, valgte sen å behålla gruppen för att minnas pappa.. 

Här är innan gudstjänster börjar, Många fina blommor har det kommit oxå.

Hyllningstal från min dotter

Hyllning/avsked från min styvsyster, min stryvbror har henne via videosamtal. Allt går å lösa när gränsen mellan Sverige o Norge är stängd.

Begravningen i sig var otrolig fin, pappa fick ett fint avslut med många hyllningar

Minns inte så mycket då jag bryter totalt ihop vid kistan.

Från min dotter

Från en vän

Från hans moster med familj

Oxå här denna är från hans norska släkt.. Faster med familj

Från min lillasyster med familj

Från min faster med familj

Från mig o min familj

Från hans barn, Nina, Linda och Mirjam

Från styvsyster med familj

Från min styvbror

Från barnbarn Ljungqvist

Från min styvmamma

Från min mamma o hennes sambo

Från en bekant

Var oxå med å bärde ut pappa, fick nån snilleblixt när prästen var här, Jag å dessa idéer.. 

Ut från kyrkan spela vi Lasse Stefanz - Till en hjälte, tyckte den passa så fint till pappa. 

 

Jag är arg

 

Ja så är jag, väldigt arg oxå, största ilskan är mot Arvika sjukhus avdeling 79. 

Men oxå Örebro sjukhus. 

Min pappa genomgår en hjärtoperation den 28 januari på Örebro sjukhus, Den 2 Februari blir han skickat till Arvika, varför i hela skogen skickas han dit för?? Finns ju hjärtavdeling i Karlstad, han hade ju haft det bättre där tycker jag. Men nejdå, han hör ju till Arvika så då kommer han dit. 

Han var social, pigg å kunna röra sig utan problem så den 5 februari kommer han hem!!!! 

Jag tyckte inte han var pigg å frisk nog för att bli utskriven. Han hade svårt å röra sig längre sträckor ( typ 150 meter) 

Den 8 februari far vi iväg till labb för provtagning, jag tar beslutet att sätta han i rullstol.. Han är sliten bara av att kliva ut bilen. När vi kommer hem tar han
en "nap" nått han gör ofta under kommande dagar. 

Under samma dag får jag reda på via tidningen att det varit corona utbrott på just Arvika sjukhus, avd 79.

Runt den 12-13 februari känner han sig dålig så som lite hosta å snuvighet, den 14 februari tas covid-19 test. 15 februari får han åka till akuten i arvika med den beskeden å ta blodprov, väl där inne tas nytt covid-19 test, å gissa vad, lilla farsgubben hade fått corona.. Å ja han blev smittat på sjukhuset.

På kvällen  blir han skickad till Karlstad infektionsklinik, han blir där 1 dygn ca, så kommer han till Intensiven, den 17 februari blir han lagt i respirator då han syresätter sig allt för dåligt, han blir i samma veva lagt i konstgjord koma.

Dagarna går  vissa uppdateringar från instensiven verkar positiva å vi tänker att envisa pappa fixar detta.

Mellan 25/2 å 26/2 får han även multiorgansvikt, Japp nu är det kört. Det klarar man ju inte rädda. Så kvällen den 26/2 tar han sitt sista andetag efter å ha kämpat med näbb och klor. Ja pappa va en envis man.

Blir så in åt skogen ledsen å besviken då FOLK inte fattar detta med denna covid-19, utan måste åka på semester, sola bada å nu oxå då åka till fjällen. För jag saknar min pappa, väntar fortfarande på att han ska ringa eller att han bara kom hit för ett enkelt HEJ. 

Men innan min pappa fick reda på att han har covid-19, blev ju fler smittade. Vem kan ana att man får smittan på ett sjukhus??!!

Tur är ju i detta att de övriga smittade håller sig i karantän och använder hjärnan å sunt förnuft!!   

Har typ 1 miljon frågor men får ju inte svar på en enda, å Arvika ja dom tiger. 

Jul

 För si så där 37 år sen blev jag ju påkörd, närmare bestämt 6/12, i omed mina skador fick jag tillbringa julen på sjukhuset.

En annorlunda jul blev det ju, minnen från denna dag har "spökat" för mig under detta år.

Ett av besöken jag fick denna dag, var mannen som körde bilen den dagen olyckan hände, En man med ett hjärta av guld vill jag nog säga så här. 

Han besökte mig vid flera tillfällen å kom till o med å hämta mig när jag kom hem igen, tillbringade en del timmar hemma hos han å hans familj. ( tänker inte skriva hans namn) 

Vid besöken på sjukhuset hade han alltid med sig en liten påse med frukt o godis, men just julafton kom han med en docka å en tomte, ja å självklart godis.. 

Dockan är borta sen länge men tomten finns kvar å är ett kärt minne vid julen.

Mannen som kom att betyda mycket för mig är sen länge död, men han lever kvar i mina minnen, å just vid julen plockar jag fram denna tomte å tänker tillbaka.. 

Träffa han en 17 maj, där han berättar att han nu fått sitt straff genom obotligt cancer, vadå hans straff, var ju mitt eget fel att jag gick bakom den bussen, bara otur att just han kom körande.. Minns inte så mycket mer av just den 17 maj förutom en massa tårar.. 

mormor

2019 lider mot sitt slut.

Detta året har mina tankar vandrat ofta till mormor, min mormor va min klippa när ja va liten.. 

Den kvinnan lärde mig å sticka, inte för att ja stickat hela livet men det är nått som jag gör i perioder.. 

Mormor var oxå en krutdam. 

Men det som gör att ja tänkt så mycket på henne detta år är att hon hade blivit 100 år om hon nu levt.. 

När jag var liten ställde hon varje år istand med familjesträffar, å dessa hade hon alltid 25 december. Då samla hon alla sina barn o sina barnbarn. 

Var alltid en härlig dag detta.. 

Nu är ju alla barnbarnen gott vuxna å de flesta av oss har ju egna barn.. 

Så med detta vill jag avsluta 2019 med ett enormt hurra rop till älskade mormor..