Gick 4 skolår i Norge, å när jag gick i 4:an skaffa man sig första "pojkvännen" blev tillsammans på ena rasten å gjorde slut på andra. Killen som blev min första gick 2 klasser över mig. Han blev jätte ledsen. Träffa han x antal år senare, då hade han långt svart hår å riktig heavy metall kille.
Börja 5:an i Norge men så flytta vi ju till Sverige i början av oktober.
Om jag inte minns helt fel börja jag skolan runt 10-12 oktober 1988.
Började på hierneskolan i koppom.
Första jag la märkte till i min nya klass var en handikappad kille, han blev min absoluta bästa vän. Han kunna inte prata eller kontrollera sin kropp. Men världens godaste kille. Hans sätt å kommunicera var en lampa på huvudet. Vi var ett bra team, jag mådde bäst när jag fick ha "eget klassrum" alltid varit känslig för massa ljud, känns ut som jag hörde allt, fick då svårt å koncentrera mig. Japp har kombinerad adhd, dock fick jag min diagnos I vuxen ålder.
Hade inte så många vänner i skolan men 1 hade jag, å vi pratar än idag när vi ses.
När jag börja högstadiet hade jag förändrar mig väldigt, å 1 kille sa "Du va den fula ankungen, men blev den vackra sångsvanen" ord jag tog med mig på färden.
Sista terminen i 9:an gick jag på tallmonskolan i charlottenberg.
För mig ett rent helvete, men sista veckan slog jag ifrån.
En som mobbade fick ett rejält spark mellan benen. En annan fick känna hur hårt vatten tycket blir av en brandslang.
Korridoren blev väldigt blöt.
Sommarlovet 93, jag å mamma skulle ta tåget till Arvika, där sitter en kille jag mött lite överallt. Vi började prata.
Sen kom han hem till oss. Han blev min första riktiga pojkvän å min alldeles egna nallebjörn.
Å ja vi är vänner idag, å han är fortfarande min nallebjörn.
Sen blev jag ju våldtagen så känslomässigt stängde jag av. Svårt å släppa in människor på mig. Livrädd för att det skulle hända igen. Fick min första lägenhet december 94, ett liv med massa fester å alkohol började, killar kom å gick men ingen som blev "min"
Hade väl inte direkt några pojkvännen så men 96 träffa jag han som blev min första make å pappa till mina barn.
Vi var båda unga å jag var väl inte så mogen, vi skiljde oss 99
Haft några pojkvänner efter där med, men inte så många bra minnen..
Jag hade ju det man kallar kk. Dög fint för mig, slapp jag en massa drama. Under tiden 2000-2003 kom åter nallebjörnen in i mitt liv som vän, han va numera 2 barnspappa, blev även kompis med hans fru.. å min yngsta å hans mellersta blev kompisar med.
Våren 2003 flyttade jag tillbaka till Norge, ta mig fan det sämsta jag gjort. Men bästa under den perioden var att en barndomsvän kom tillbaka i mitt liv.
Vintern 2005 flytta jag tillbaka till Sverige, å våren 2006 kom min man in i mitt liv. Jag hade verkligen gett upp hoppet om kärlek för vem skulle vilja ha denna tjej som både var, ful och äcklig.
Tagit några år å vända på det.
Kompisar är oxå sånt som kommit å gått. Vissa har ju en speciell plats i mitt hjärta.
Å min nallebjörn är en av dom. Han har verkligen stått ut med mig i över 30 år nu.
Finns en vän till som jag kallar min ängel. Vi har å känt varandra i över 30 år.
I alla år har jag haft en livlig fantasi å det har resulterat i olika noveller å små romaner. Även ett gäng dikter.
Jag tyckte även om å rita. Såg jag en "bild" i t.ex en tecknad film försökte jag alltid göra liknande.
Livet har inte varit det lättaste men klart det finns många ljuspunkter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar