Jag är en samlare

På tankar, andras handlingar, ord å bemötande.

Jag samlar tills bägaren rinner över, å som regel analyserar jag å kastar bort.

Å min bägare är stor.. 

Men ibland tar jag åt mig, ångesten kommer tillbaka jag analyser hårdare, spar på skiten å mår dåligt, analyserar mer. 

Läser meddelande om å om igen, analyserar flera gånger om. 

Önskar jag klara kasta av mig skiten med engång, jobbigt är det men lär mig ju nya saker hela tiden. 

Jag blir osäker, tror jag stör människor, stänger in mig. 

Tar inte kontakt med nån, jo min gubbe, jag vet jag kan störa han oavsett, å min dotter. 

Tyvärr tror jag att jag stör min son, men fått reda på nu att det gör jag inte. Konstigt det där hur hjärnan spelar en med psykisk ohälsa. 

Stänger av. 

Nu är jag där igen. Paniken kommer oftare, medicinen hjälper inte så mycket, dock sover jag massa. 

Psykakuten får samtal,  men nån större hjälp därifrån får man inte. 

Glad jag har min människa i Karlstad. Hon hjälper där psykiatrin inte kan. 

Bästa denna gången i Karlstad, hitta ett motionspår i skogen, så jäkla underbar runda. 

                 Rogivande 

Lilla Even är min klippa. Han är helt klart bäst. 

Magic Men

Börjar såhär,  jag är ju lite impulsiv sådär, å jag såg att dessa killar Magic Men skulle komma till Sverige. Jag har alltid haft en dröm om å uppleva just denna typ av show. I mina yngre dagar ville jag uppleva Chippendale. 

Magic men är typ samma. 

Sagt å gjort när biljetterna släpptes köpte jag mig en vip biljett till showen i Scandinavium 2 maj. Bokade tåg å fixa sovplats. Åkte till och med spårvagn utan problem.

Herregud för en kväll.

Köpte mig nog dyraste t-shirten oxå..

Å jag fixade detta helt ensam. 

Så glad att jag just där blivit starkare. 

Nackdelen,  lyckades packa fel laddare så fick inte ta del av hela min vip biljett. 

Störde mig väldigt,  men fick några kort å en underbar kväll. 

Men kommer dom tillbaka ska jag åter se denna show. 

Å frontmannen Will Parfitt är ju ögongodis delux. 

Mitt liv del 3

Tänkte fyller i mera med detta om mitt liv.

Gick 4 skolår i Norge, å när jag gick i 4:an skaffa man sig första "pojkvännen" blev tillsammans på ena rasten å gjorde slut på andra. Killen som blev min första gick 2 klasser över mig. Han blev jätte ledsen. Träffa han x antal år senare, då hade han långt svart hår å riktig heavy metall kille. 

Börja 5:an i Norge men så flytta vi ju till Sverige i början av oktober.

Om jag inte minns helt fel börja jag skolan runt 10-12 oktober 1988. 

Började på hierneskolan i koppom.

Första jag la märkte till i min nya klass var en handikappad kille, han blev min absoluta bästa vän. Han kunna inte prata eller kontrollera sin kropp. Men världens godaste kille. Hans sätt å kommunicera var en lampa på huvudet. Vi var ett bra team, jag mådde bäst när jag fick ha "eget klassrum" alltid varit känslig för massa ljud, känns ut som jag hörde allt, fick då svårt å koncentrera mig. Japp har kombinerad adhd, dock fick jag min diagnos I vuxen ålder. 

Hade inte så många vänner i skolan men 1 hade jag, å vi pratar än idag när vi ses. 

När jag börja högstadiet hade jag förändrar mig väldigt, å 1 kille sa "Du va den fula ankungen, men blev den vackra sångsvanen" ord jag tog med mig på färden. 

Sista terminen i 9:an gick jag på tallmonskolan i charlottenberg. 

För mig ett rent helvete, men sista veckan slog jag ifrån. 

En som mobbade fick ett rejält spark mellan benen. En annan fick känna hur hårt vatten tycket blir av en brandslang. 

Korridoren blev väldigt blöt. 

Sommarlovet 93, jag å mamma skulle ta tåget till Arvika, där sitter en kille jag mött lite överallt. Vi började prata. 

Sen kom han hem till oss. Han blev min första riktiga pojkvän å min alldeles egna nallebjörn. 

Å ja vi är vänner idag, å han är fortfarande min nallebjörn. 

Sen blev jag ju våldtagen så känslomässigt stängde jag av. Svårt å släppa in människor på mig. Livrädd för att det skulle hända igen. Fick min första lägenhet december 94, ett liv med massa fester å alkohol började, killar kom å gick men ingen som blev "min"

Hade väl inte direkt några pojkvännen så men 96 träffa jag han som blev min första make å pappa till mina barn. 

Vi var båda unga å jag var väl inte så mogen, vi skiljde oss 99

Haft några pojkvänner efter där med, men inte så många bra minnen.. 

Jag hade ju det man kallar kk. Dög fint för mig, slapp jag en massa drama. Under tiden 2000-2003 kom åter nallebjörnen in i mitt liv som vän, han va numera 2 barnspappa,  blev även kompis med hans fru.. å min yngsta å hans  mellersta blev kompisar med. 

Våren 2003 flyttade jag tillbaka till Norge, ta mig fan det sämsta jag gjort. Men bästa under den perioden var att en barndomsvän kom tillbaka i mitt liv. 

Vintern 2005 flytta jag tillbaka till Sverige, å våren 2006 kom min man in i mitt liv. Jag hade verkligen gett upp hoppet om kärlek för vem skulle vilja ha denna tjej som både var, ful och äcklig. 

Tagit några år å vända på det. 

Kompisar är oxå sånt som kommit å gått. Vissa har ju en speciell plats i mitt hjärta. 

Å min nallebjörn är en av dom. Han har verkligen stått ut med mig i över 30 år nu. 

Finns en vän till som jag kallar min ängel. Vi har å känt varandra i över 30 år. 

I alla år har jag haft en livlig fantasi å det har resulterat i olika noveller å små romaner. Även ett gäng dikter.

Jag tyckte även om å rita. Såg jag en "bild" i t.ex en tecknad film försökte jag alltid göra liknande.

Livet har inte varit det lättaste men klart det finns många ljuspunkter

Mitt liv del 2

Mitt lev del 1 väckte ju massa, å blev en del sura miner å gnäll.

Men finns ju klart massa glädje i mitt liv oxå,
Men under 4 års tid har jag haft en rejäl kamp med psykisk ohälsa. Massa terapi å mitt i detta även en utredning.
Å öppna upp ryggsäcken jag knutit åt så hårt har varit jobbigt.
Men nu har jag bearbetat allt.

Mycket har kommit upp till ytan igen, både bra o dåliga saker men nu ska jag mest lägga fokus på allt bra.

Som barn var jag ofta arg, så min pappa bruka säga att du är som Sinnataggen I Frogneparken du Jenta mi.

Idag kan jag skratta åt det, å tycka att pappa gav mig ett bra namn.

Jag var oxå klumpig som barn, snubbla å fick både blåmärken å sår.
En 17 maj, minns dock inte året,  men tror det var 1987 hade jag världens sår under näsan - varför, jo för jag hade satt krokben på mig själv å gick raklång i asfalten.
Såg förbannat roligt ut.

Eller skolloven jag åkte till Klevane (skillingnark) farmor å hennes man Olav flyttade dit 1986.
Var där väldigt mycket.
På sommaren gick vi alltid å bada  var 2 ställen vi besökte mest.
Ena en liten insjö långt in i skogen,
Å på stigen dit hörde jag alltid en uggla, å farmor sa alltid

"Hoho,  du tok min man du hoho "

Vi skrattade så vi va dubbelvikta, andra badstället var litt mer öppet, men mysigt. Kanske åka förbi där nån gång.

Vintern skulle jag lära mig stå på skidor, å enligt norsk ordspråk
"Norrmän är född med skidor på benen "
Då är inte jag norsk kan jag säga.
Armar å ben överallt å en skrikande Linda.
Men andra hade säkert kul av denna tjej.
Kommer ihåg 1 gång, pappa hade köpt fina skidor till mig å storasyster, så skulle vi testa dessa hemma hos farmor. Gick väl någorlunda bra, tills det kom en nedförsbacke, skrikande satte jag mig till slut på rumpan å vägra ta 1 steg..
Stackars pappa.

Sen hade vi Olav, han var ju Bonusfarfar. Frågade jag om en 10 kr till godis fick jag alltid 20.

Olav odlade honung, å det var ju oxå en höjdpunkt när det var dags å slunga honung..
Jag satt med tesked vid tappningskranen.
Var nog en av många glädjer.
Eller ett helt nystekt bröd med nyslungad honung.

Eller alla juldagar under många års tid, när mormor fyllde hemmet med sina barn och barnbarn..
Hon bodde i en 3 rums lägenhet i Oslo. Men varje jul samlade hon oss alla.
Julmat å goda kakor, kommer speciellt ihåg en, Petit-chou som hon gjorde som en svan.
( hm, ska man försöka göra sånna)

Å va samlad så gillade jag starkt.
Är ju lite så att desto mer folk desto mer nöjd är jag, dock under tiden jag varit sjuk har jag inte gillat det.

Tidigt på 90 talet var vi på momarken (Mysen Norge)

Vi brukade besöka det varje år, marknad med tivoli å uppträdande av olika artister, ett år vet jag dansbandet Vikingarna var där, min mamma älskade dom, så med hjälp av en vakt fixade jag autografen till Christer Sjögren,
Ett annat år va banden Smokie där, jag hade nyligen fått min helt egna kamera. När bandet kom ut på scen stod jag en bra bit ifrån, tar sats å springer för kung och fosterland,  hoppar i ett släp, (stod i vägen för mig) Å tar mig så nära scen som möjligt,  detta upptäckte ju sångaren så jag blev upplyft på scenen!
Min lillasyster kunna va lite retsam ibland, så som att hon hitta paddor,  urk. Dessa bruka hon då säga Jinda jag har nått till dig, blunda nu. la paddan i handen å sprang iväg.. det kan ni tro jag med gjorde efter att paddan fått en flygtur.

Sommaren 1994 tog jag stora steget å sommarjobbade på en liten Cirkus, jag var djurskötare där, när jag kom till första platsen å fick träffa mina djur, fall jag pladask för en liten get, vid det tillfället hade hon inget namn, men hon blev min Fia. Jag fick ta med mig Fia överallt, å folk i dessa småsamhällen fundera då det ibland stod en get utanför butiken.
Denna sommaren upplever jag oxå Robert Wells, å så stilig man.
Djuren jag tog hand om var förutom Fia, lite andra getter, dör den ena hatade tjejer, ja han var en bråkstake, vi hade oxå hästar, en åsna å en lama. Laman han älskade bli borstad men det skulle va på hans villkor, gjorde jag fel spotta han.

Min pappa var å där en sväng, å lillasyster, hon fick testa på å va clown, skrattade gott av den kvällen.

Denna sommaren blev jag moster för första gången, å när jag fick den beskeden, ja du jävlar va glad jag blev. Killarna som byggde tältet trodde nog jag skulle riva det. Å geten Göte ja han gav mig en flygtur å ett rejält blåmärke.

Jobbade oxå med tivoli,  å var på många småplatser runt i Sverige.

En annan roligt minne
Var på Sven-Ingvars en sommar.
Han (Sven-Erik) frågade publiken finns här nån från åmotfors, å det gjorde det ju, igen blev jag uppbjuden på scenen, å så sjöng dom
Månskensnatt i åmotfors.
Å bara det att få stå på scen var ju en kul grej.
Eller mötet med Per Gessle, så tivoli jobben var en spännande tid..

Ibland med tivoli jobb tog jag mig hem på ett speciellt sätt,  pappa var lastbilschaufför, jobbade på ett företag som het Rosenlunds Åkeri.
Å chefen där va snäll å lät mig lifta med de chaufförer som var i närheten av mig.. många trevliga människor å många skratt efter vägen.
Kommer ihåg ena, han blev kallad hayen (reg.nr HAY) Vi kunna skratta halva vägen.

Sen blev jag ju mamma
Å sonen gav mig oxå många goa skratt, så som vid 3 års ålder, han hade fått ett Brio tåg å ficklampa i julklapp, viktigt å få köpt Battelali till toget å till Fittelampa. Jag ville sjunka under jorden när han högt å tydligt sa det på Konsum här i byn.
Eller lilla Karoline som slog sig på byxan å sa Fitta,fitta, fitta. Hon mena ju ficka..

Så livet har ju erbjudit massa gott oxå.

Efter 5!! år

Är jag nu så gott som medicin fri. 5 år man fått testat en massa olika pga kraftigt ångest. Roliga under denna tid är att jag inte precis varit deprimerad. Haft downs ibland. Men det är ångesten som verkligen satt käppar i hjulen för mig. 

Vissa perioder har det varit så kraftigt att jag sovit mig genom dagarna. 

Började min medicin resa med sertlalin, attarax och propavan. Funkade en liten stund, sen testade jag cipralex börja på en låg dos å trappa upp. Dessa funka ju länge, men blev även satt in miraltazapin (jävla sockerpiller)

Efter en stund å x antal kg upp fick jag lergigan.

Å nu börja livet kännas ok. 

Tyvärr har det gått i vågor där ångesten verkligen knockad mig. 

Psyk bestämde till slut å byta ut cipralex mot Fluoxetine. 

Lergigan får jag ha kvar, denna får jag maxdosa (10 st i dygnet) ibland då ångesten är jobbig. Dock skrev aldrig läkaren att jag får använda den för å lugna ångesten. En del andra läkare höjer på ögonbrynen å tänker va fan var det för jubelidiot.. 

Har även haft olika sömnmedel, så som melatonin,  zolpidem och sista imovan.. 

Nu har jag slutat, ja med psyk bakom. Mår faktiskt väldigt bra å har fått massa energi..

Med en utredning som gav en diagnos känns ju det mesta helt okej å nu är det dags å blicka framåt.. 

six feet under

Så döper jag dagens inlägg. 

När jag var i min mörkaste dystraste period lyssna jag just på den låten med smash into pieces

För mig blev låten min räddning, för jag ville inte hamna 6 fot under. 

Nu har jag fått möjligheten å uppleva detta banden 2 gånger, ena i Karlstad med mina ungar. 

Andra gången igår, 28/10 i Arvika. 

Igår var jag med en mycket speciell å go tjej. 

Dock skriver jag inget mer om henne. 

Båda gångerna jag nu mött dessa killar har man fått autograf å bild tillsammans med dom.. 

Otroligt härliga killar som verkligen tar sig tid med sina fans. 

Å det uppskattas. 

Å här hemma poppas det smash into pieces ofta. 

4 månader......

Fick jag må bra. Ingen ångest eller oro. 

Sen rasa det. Har nu i en veckas tid haft sånna panikattacker att jag knappt orkat med mig själv. 

Kämpar med mina "verktyg" går bra i perioder. 

Misstänker att raset beror på att psykiatrin nu startat utredningen till sista pusselbiten i mitt liv. 

Så får vi se vad den visar. 

Jag försöker få dagarna att gå å gör det jag ska göra. Blir ju sliten å sover mycket. 

För många syns ångesten utanpå kroppen i form av darrningar å flackande blick. För mig sitter det invändigt, kramp i magen å ett inre kaos, tankar som käkar upp mig. 

Ständigt en hjärna på högvarv. Reagerar ibland negativt på allt som blir sagt. Svårt å förstå ert skämt, tar allt in på mig.

Vissa saker blir en kamp.